Vinst i Sveriges trevligaste triathlon – Horla triathlon

Rubriken är självklart fullständigt objektiv. Att Horla triathlon går av stapeln bara en halvmil ifrån mitt föräldrahem har inget med saken att göra. Jo så klart att det har. Men för att vara uppriktig är det en genomgående proffsig och välarrangerad tävling, vilket naturligtvis gör det hela mycket roligare.

Till tävlingsdagen hade jag en hemmatitel att försvara då jag plockade hem vinsten i fjol. Startlistan var snarlik den från förra året med de främsta utmanarna i form av A.Bengtsson, R.Kallin och M.Sundberg. Taktiken för dagen var att ösa på simningen och bomba på cykeln och förhoppningsvis genom det byggt upp en lucka som jag skulle behöva på löpet. Väl till start ställde jag mig bredvid Sundberg och hoppades att hålla hans fötter, ett tag i alla fall. Det gick bra ungefär halva simningen, sedan fick jag släppa.

Kom ändå upp hyfsat med upp ur vattnet på tiondeplats och kunde växla ut som sjua. Efter ett par kilometer på cykeln kommer en ganska lång stigning, inte jättetuff men ungefär 100 höjdmeter på fyra kilometer. Då hade jag avancerat till tredjeplats bakom Kallin och Bengtsson. Jag såg att jag plockade successivt, vilket underlättar när kroppen har syrafestival. Efter halva cyklingen var jag förbi Bengtsson, och efter ytterligare någon kilometer hade jag även avverkat Kallin. Nu var det bara att bomba vidare och försöka skapa den där luckan, då jag vet att både Kallin och Bengtsson är vassa löpare. Tyvärr märkte jag att luckan inte var mer än 15-20s till Kallin vid andra växlingen. Då Kallin var med förra året mäktade han med en löptid som var nästan 1,5 minut bättre än mig. Löpningen skulle kunna bli en tuff historia.

Efter två-tre kilometer hade Kallin tagit runt 10s på mig och var därmed runt 10s bakom mig. Vid denna tidpunkt var väl inte mitt mindset superpositivt. Till min förvåning märkte jag dock vid varvning (5-6 km) att avståndet var ungefär detsamma. I samma veva som jag varvade inne vid målområdet påropad av nära och kära bestämde jag mig för att bara köra och tugga maxpuls i de dryga två kilometrarna som var kvar till mållinjen. Det fanns trots allt en chans. Jobbigt som tusan, men vid ungefär en kilometer kvar kändes avståndet ändå relativt tryggt. Jag kunde dock inte riktigt slappna av förrän jag var inne på målområdet. Och vilken lättnad det var att få springa in där, vinst på hemmaplan igen – 5 av 5 dischjul.

Foto: Erik Örarbäck

Tack till all släkt och vänner som var och hejade på! Märkligt att man kan ta ut sig så bara för att någon ropar ens namn. Även kul att se att utvecklingskurvan verkar fortskrida, likvärdiga förhållanden och samma bana som förra året – nästan tre minuter bättre tid i år.  Nu blir det att ladda om till årets sista tävling – Tjörn triathlon. Det ryktas om ett ruggigt vasst startfält där, skoj!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s