SM i Vansbro – en solskenshistoria

När jag skriver solskenshistoria åsyftar jag den väderlek som rådde under tävlingen, snarare än min prestation. Jag ska dock inte svartmåla mitt genomförande, såhär i efterhand tror jag inte att jag kunde åstadkommit något bättre än vad själva resultatet blev. Men det är klart att man går och funderar på vad man skulle kunna ha gjort annorlunda för att ha åstadkommit något bättre. Förra året kom jag sexa, och en ambitiös målsättning i år var att slå den placeringen. Det slutade med att jag förlorade en spurtstrid om just sjätteplatsen och årets resultat skrevs till en sjundeplats. I fjol hade jag en målsättning att komma topp-10, utan att veta om det var riktigt rimligt eller inte. Jag klarade det med ganska god marginal,  och det är antagligen därför jag känner mig lite missnöjd såhär efteråt eftersom jag inte lyckades prestera det jag hade tänkt. Det är känslan när jag bara analyserar min placering. Om jag istället tittar på vilka killar jag har framför mig i resultatlistan känns helt plötsligt mitt resultat inte så pjåkigt. Allt kan relateras till förväntningar.

Ett referat om tävlingen följer. Simningen var inledningsvis stökig fram till första boj, för att sedan lugna ner sig och jag fick ett par fötter att gå på. Det fanns bara två bojar att ta sikte på under simningen, nämligen de två rundningsbojarna vilket innebar ganska fritt spelrum att välja väg i älven. Jag tog mig förbi fötterna jag legat på och försökte avancera på egen hand. På väg till sista bojen tyckte jag mig skymta Adam Stenman, och försökte täppa till luckan till honom. Det gick inte riktigt utan jag låg uppskattningsvis 10 m bakom när vi vände upp mot uppgången. Under tillbakavägen kom en simmare ikapp och la sig före och det fanns inte så mycket att göra än att bara hänga på. Upp ur vattnet och sneglade på klockan. 30:40!? Samma tid som förra året? Såhär i efterhand verkar det som att simbanan var för lång då många hade i snitt runt 2 min sämre tid än förra året.

Ut på cykeln och direkt efter bron över älven tappade jag en av mina flaskor med sportdryck. En snabb konsekvensanalys och jag bestämde mig för att fortsätta utan att plocka upp den. Under den tekniska passagen ut till stora vägen blev jag omcyklad av J.Karlsson från IK NocOut. Samma person som jag slog följe med under förra året på cykeln, och det visade sig att det skulle bli på samma sätt även i år. Vi tog oss uppåt i fältet och försökte hitta en bra känsla.

Fram till vändpunkten kunde jag skapa mig en uppfattning om var jag låg i fältet. Den klunga som låg närmast framför var en fyrmannaklunga med bl.a. Marre och Nils. Vår klunga körde på men tyvärr ökade avståndet upp istället för att minska. Jag fick tag på en ny flaska med energi vid varvning men den räckte inte till hela andra halvan och som konsekvens var jag efter med nutritionen när löpningen skulle ta vid.

Ut på löpet kunde jag se hur jag låg till. Ur den klunga som låg framför under cyklingen var Nils närmast och sedan Marre, Fredriksson och en junior – Björlin. Under den inledande delen av löpningen kändes det mesta hopplöst. Det var orytmiskt, stolpigt och allmänt överjobbigt.

Jag kom dock ikapp Nils och kände att jag kunde ta Fredriksson. Marre och Björlin kändes det dock långt upp till. Ganska sent in i löpet kom jag förbi Fredriksson, och lagom till sista vändpunkten kom jag även förbi Björlin som hade kroknat. Vid vändpunkten upptäckte jag även att avståndet till Björklund hade minskat kraftigt och det fanns en chans att täppa till luckan. Med kanske 1,5km kom jag ikapp, och tänkte att det är bäst att försöka gå ifrån med en gång. Tyvärr lyckades inte den taktiken utan Björken bet sig fast. Okej. Det får avgöras på slutet tänkte jag, på vinst och förlust. Med knappa 200 m kvar höjde jag farten så gott jag kunde. Björken svarade och distanserade mig. Inget att göra. Stupandes över mållinjen med en puls nära max. SM var över.  Första känslan som sköljde över mig var – fan också jag ville mer. Men såhär i efterhand kunde det nog inte slutat särskilt annorlunda. Min kapacitet återspeglas i resultatlistan och grabbarna framför var bättre. Fair and square.

Istället gläds jag över Sara som utmanade Åsa till sista metern. Efter ett struligt år var det fantastiskt att se henne tillbaka på en stabil och välförtjänt silverplats.

Nu är det återhämtning med en liten pulstopp mitt i veckan. Jag ska nämligen vara med i stafett-SM och försöka bära fram Triathlon Väst till något bra.

Och slutligen. Tack till alla som stöttar, sponsorer och familj.

Vi hörs // J

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s